Okeij, så jag får ångest när jag läser den här rubriken. Skulle egentligen inte vilja skriva om det här alls men ska ändå försöka. Alla har ju en första kärlek ?
Man är ju alltid lite småkär i någon skulle jag säga. Kanske en tv-kändis, en klasskamrat eller en artist. Det var jag ofta när jag var liten. Kommer fortfarande ihåg hur jag drömde om Leonardo Dicaprio när jag för första gången tittade på Titanic och hur jag gillade Jeremy Sumpter från Peter Pan, haha! Och så var det ju den där söta killen i klassen som man inte kunde sluta titta på.

Men jag var inte kär då. Jag kanske trodde att jag var det. Jag sa ofta att jag var kär i Leonardo och att han och jag ska gifta oss en vacker dag. Ni vet den där dagen jag flyttar till L.A och blir kändis? Tänkte väl det. Mamma skrattade alltid åt mig och pappa brukade säga att ''så är det när man är i din ålder'' och jag blev arg.

Jag har nog bara varit kär på riktigt 2 gånger. En av de gångerna är nu.
Min första kärlek hittade jag när jag bara var 13 år gammal. Det höll nästan 3 år och jag förstår fortfarande inte  hur jag orkade så länge. Man kan väl säga att vi bråkade ganska ofta vilket förstörde mig enormt inombords. Men han var min första kärlek och jag kommer aldrig glömma honom. Han var den första som fick mig att känna kärlek för någon på det sättet. Han gjorde mig lycklig på den tiden när det var bra. Men det tog slut. Inte på ett smärtfritt sätt kan jag säga.
Men jag är glad att det blev så. Mer än så tänker jag inte berätta. Det tillhör ju historien nu ?